Kent Anderson 

1933-2005

Skådespelare och författare. Skrev teaterhistoria på 60-talet med "Flotten" som blev starten för gruppteatern i Sverige. 1977 skrev och spelade han revy i "Kvasten" på Folkan i Göteborg. Är mycket göteborgsk i sin framtoning och kunde vara mycket rolig. Han drev teatern Aftonstjärnan på Lindholmem på Hisingen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kent_Andersson

Lasse Brandeby 

1945-2011

Lars Brandeby alias Kurt Olsson

Före detta VVS ingenjör och radiojournalist. Men blev senare Radio- TV och filmskådespelare. Hela tiden i rollen som den självgode Kurt Olsson. Denne har ingen som helst humor och kan inga roliga historier. Det var Lasse Brandeby som hade humorn och kunde berätta de roliga historierna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Brandeby

Läs mer: https://nar-levde-dom.webnode.se/

Leroy Anderson 

1908-1975

Leroy Anderson, född 29 juni 1908 i Cambridge, Massachusetts, död 18 maj 1975 i Woodbury, Connecticut, var en amerikansk kompositör. Hans kompositioner har beskrivits som lättlyssnad orkestermusik. De var som mest populära på 1950-talet men spelas ofta än idag. Originalen anses vara mycket välorkestrerade, men styckena spelas också i en rad olika arrangemang, till exempel för skol- och ungdomsorkestrar. Många av kompositionerna skrevs ursprungligen för Boston Pops Orchestra. Leroy Andersons enskilt mest kända komposition är förmodligen Sleigh Ride

https://sv.wikipedia.org/wiki/Leroy_Anderson

Lindsay Anderson 

1923-1994

Lindsay Anderson, född 17 april 1923 i Bangalore, Karnataka, Indien, död 30 augusti 1994 i Angoulême, Charente, Frankrike (i hjärtinfarkt), var en brittisk filmregissör, skådespelare och manusförfattare

Anderson började som filmkritiker och var aktiv i 1950-talets dokumetärfilmsrörese Free Cinema. Han spelade samtidigt in några spelfilmer färgade av socialt engagemang samtidigt som han var flitigt aktiv som teaterskådespelare. Efter flera kortfilmer kom hans långfilmsdebut Idolen ("This Sporting Life") 1963, där han bidrog till den brittiska socialt orienterade realistiska filmvågen. Utmärkade för Andersons filmer var en stridbar vänsterliberal samhällssyn, giftig etablissemangssatir och surrelasisk fantasi. I sin melankoliska film Sensommardagar kom han för första gången att para ihop de legendariska skådespelarna Lillian Gish och Bette Davis

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindsay_Anderson

Malcom Anderson 

Malcolm "Mal" Anderson, född 3 mars 1935, Theodore, Queensland, Australien. Australisk högerhänt tennisspelare. Anderson tillhörde världseliten bland amatörspelare under andra halvan av 1950-talet Som bäst rankades han som nummer 2 (1957-58).

Malcolm Anderson upptogs 2000 i International Tennis Hall of Fame

https://sv.wikipedia.org/wiki/Malcolm_Anderson

Marvin Anderson 

1982-

Marvin Anderson, född den 12 maj 1982 i Trelawny, är en jamaicansk friidrottare som tävlar på 100- och 200 meter.

Anderson deltog vid VM 2007 i Osaka där han tävlade på 200 meter och slutade sexa i finalen på tiden 20,06. Han ingick även i stafettlaget på 4 x 100 meter som blev silvermedaljörer efter USA.

Vid Olympiska sommarspelen 2008 blev han trea i sitt kvalheat på 200 meter men skadade sig i kvartsfinalen och kom aldrig i mål.

Michael Anderson 

1959-2003

Michael Philip Anderson, född 25 december 1959 i Plattsburgh, New York, död 1 februari 2003 ovanför Texas, var en amerikansk astronaut uttagen i astronautgrupp 15 den 9 december 1994. Han deltog i rymdfärjan Columbias sista uppdrag, STS-107, 16 januari-1 februari 2003, under vilket alla sju astronauterna ombord förolyckades under landningen.

Michael Anderson  (regissör)

Michael Anderson, född 30 januari 1920 i London, är en brittisk filmregissör.

Anderson är son till skådespelarna Beatrice och Lawrence Anderson. Efter att ha tjänstgjort i andra världskriget började han sin karriär som regissör i Storbritannien. Hans regidebut var Private Angelo från 1949. Sitt genombrott fick han med filmen The Dam Busters, 1954. Denna följdes av Jorden runt på 80 dagar och 1984 (båda 1956). För Jorden runt på 80 dagar nominerades han till en Oscar och en Golden Globe för sin regi. Under 1960-talet regisserade han bland annat På främmande mark (1965), Quiller - vårt äss i Berlin (1966) och Fiskarens skor (1968).

I Hollywood gjorde han filmer som Doc Savage (1975) och den framgångsrika Logan's Run (1976), samt Orca (1977). Bland hans senare filmer märks bland annat Millennium (1989) och en rad TV-filmer. Hans sista film var The New Adventures of Pinocchio (1999).

Anderson har varit gift tre gånger och är far till bland andra skådespelaren Michael Anderson Jr och producenten David Anderson.

Mike B. Anderson 

Mike B. Anderson, ibland kallad Mikel B. Anderson, är en amerikansk TV-regissör som har regisserat ett flertal avsnitt av den tecknade komediserien The Simpsons. I avsnittet The Secret War of Lisa Simpson porträtterades han själv, som kadett Anderson. Medan han studerade på college regisserade han actionfilmerna Alone in the T-Shirt Zone (1986) och Kamillions (1989). Sedan 1990 har han enbart arbetat med animering, till exempel har han varit rådgivande producent till serien The Oblongs och handlingskonsult till Tripping the Rift. Han har vunnit två Emmy, 1997 för Homer's Phobia och 2000 för HOMR. För Homer's Phobia vann han även en Annie Award för Best Individual Achievement: Directing in a TV Production,[1] och WAC Winner Best Director for Primetime Series under 1998 års World Animation Celebration.[2] Anderson regisserade en del scener i The Simpsons Movie (2007).

Avsnitt av The Simpsons regisserade av Anderson

Lisa the Iconoclast

Treehouse of Horror VII

You Only Move Twice

Homer's Phobia

The Secret War of Lisa Simpson

The Last Temptation of Krust

Homer Simpson in: Kidney Trouble

Hello Gutter, Hello Fadder

HOMER

Trilogy of Error

Tales from the Public Domain

How I Spent My Strummer Vacation

The President Wore Pearls

Margical History Tour

The Way We Weren't

Fat Man and Little Boy

Pranksta Rap

Marge's Son Poisoning

Homer's Paternity Coot

The Wettest Stories Ever Told

Please Homer, Don't Hammer 'Em...

Nelson Mandela 

1918-2013

Sydafrikansk politiker

Sydafrikas president

Ämbetsperiod
10 maj 1994-14 juni 1999

Nelson Rolihlahla Mandela, född 18 juli 1918 i Mvezo i Östra Kapprovinsen

(i dåvarande Kapprovinsen), död

5 december 2013 i Houghton Estate utanför Johannesburg, var en sydafrikansk advokat, politiker och

statsman. Mandela var Sydafrikas president mellan 1994 och 1999.

Han var landets förste president som valts i demokratiska val med rösträtt för hela befolkningen.

Nelson Mandela växte upp i byn Qunu i nuvarande Östra kapprovinsen. Under apartheideran var han en framträdande företrädare för den fredliga kampen mot apartheid, men efter Sharpevillemassakern blev han involverad i den beväpnade motståndsrörelsen.

Under Mandelas 27-åriga fängelsevistelse, varav 18 år på Robben Island, var han en viktig symbol för kampen mot apartheidregimen både inom och utanför Sydafrika.

Apartheidregimen och länder som sympatiserade med regimen, som USA och Frankrike, stämplade African National Congress (ANC) och Nelson Mandela som terrorister, men idag anses Mandelas agerande av de flesta ha varit berättigat i kampen mot förtrycket.

Övergången till ett mer försonligt budskap under 1980-talet banade väg för Mandelas frigivning 1990, för Sydafrika fredliga övergång till en representativ demokrati och för Mandelas val till president efter avskaffandet av apartheid.

Efter sitt presidentskap fortsatte Nelson Mandela att engagera sig i politiska och diplomatiska frågor.

Han belönades med över 250 utmärkelser, däribland Nobels fredspris 1993.

Mandela var känd som Madiba i Sydafrika, vilket är en hederstitel som användes för att titulera äldre medlemmar av Mandelas klan men som med tiden blev synonymt med Nelson Mandela.

Det förekommer även bland vissa sydafrikaner att han kallas för 'mkhulu', vilket betyder farfar.

Först omkring hans nittioårsdag 2008 avfördes fredspristagaren Mandela slutligen från USA:s terroristlista, där han varit införd alltsedan 1980-talet.

Biografi

Uppväxt

Nelson Mandela föddes i en tembu-xhosafamilj i den lilla byn Mvezo i Mthathadistriktet i Transkeiprovinsen.

Hans far, Gadla Henry Mphakanyiswa, var rådgivare till thembukungen.

Fadern var även en nyckelfigur i Jongintaba Dalindyebos tillträde till kungatronen, en tjänst som denne senare skulle återgälda genom att informellt adoptera Mandela efter faderns bortgång när Nelson var ung.

Mandelas far hade fyra fruar, med vilka han fick fyra söner och nio döttrar.

Nelson Mandela föddes av Gadla Henry Mphakanyiswas tredje fru Nosekeni Fanny i vars hem han tillbringade en stor del av sin tidiga barndom.

Han växte upp i den närliggande byn Qunu och han blev vid sju års ålder den första medlemmen av sin familj som gick i skolan, och där fick han förnamnet "Nelson" av en metodistisk lärare, fröken Mtingane.

Mandelas far avled när Mandela var nio år gammal, och regenten blev hans vårdnadshavare.

Mandela skickades till en missionsskola som låg intill regentens palats, och efter en gammal sed blev han initierad i xhosastammen vid 16 års ålder.

Mandela fortsatte sina studier vid Clarkebury Boarding Institute, där han först kom i kontakt med den västerländska kulturen.

Vid 19 års ålder flyttade han till det wesleyanska universitetet i Fort Beaufort i Healdtown , där han vid sidan om sina studier även visade intresse för boxning och löpning.

Efter att ha klarat av sina universitetsstudier började Mandela tillsammans med regentens son studera för en filosofie kandidat-examen vid University of Fort Hare. Det var vid Fort Hare som Mandela först träffade Oliver Tambo.

Vid slutet av sitt andra år i Fort Hare blev Nelson Mandela inblandad i en bojkott mot universitetets studentråd, och han ombads lämna universitetet.

En kort tid senare meddelade regenten att han ordnat för Mandela och regentens son att ingå giftermål med två för dem båda okända kvinnor. Mandela och regentens son beslöt att fly till Johannesburg.

När de kom till Johannesburg fann Mandela arbete som gruvpolis vid en gruva, men denna anställning avslutades när det framkom att Mandela var på rymmen.

Mandela lyckades därefter få arbete som assistent vid en juridisk byrå tack vare sin vän Walter Sisulu som var jurist vid samma byrå.

Under denna tid färdigställde Mandela sina studier via korrespondens med University of South Africa (UNISA), varefter han kunde påbörja studier i juridik vid University of Witwatersrand.

Politisk aktivism

Som ung universitetsstudent blev Nelson Mandela inblandad i den politiska oppositionen mot den vita minoritetsregeringens förnekande av politiska, sociala och ekonomiska rättigheter för Sydafrikas svarta majoritetsbefolkning.

Mandela blev medlem i ANC 1942 och två år senare gick Mandela tillsammans med sina nära vänner Walter Sisulu och Oliver Tambo med i ANC Youth League.

Efter det boer-dominerade partiet Nasionale Partys seger i valet 1948 och det partiets politik för rassegregering som gick under namnet apartheid blev Nelson Mandela en förgrundsfigur för ANC:s motståndskampanj 1952 och för folkkongressen år 1955, vars antagande av en frihetsstadga blev den fundamentala grunden för antiapartheidkampen.

Under denna tid drev Mandela tillsammans med Oliver Tambo juristbyrån Mandela and Tambo som gav juridisk rådgivning utan ersättning eller till en låg kostnad för mindre bemedlade svarta sydafrikaner.

Nelson Mandela bränner sitt pass, 1960.

I början av kampen mot apartheid var Nelson Mandela engagerad i icke-våldsamt motstånd. Mandela blev tillsammans med cirka 150 andra människor arresterad den 5 december 1956 och han åtalades för förräderi.

Rättegången varade mellan 1956 och 1961, men slutade med att alla åtalade friades.

Mellan 1952 och 1959 upplevde ANC konkurrens när en ny generation svarta aktivister som kallades för afrikanisterna uppenbarade sig i townships och krävde mer drastiska åtgärder mot National Party.

ANC-ledarskapet, som bestod av Albert Luthuli, Oliver Tambo och Walter Sisulu, upplevde att konflikten med regimen höll på att trappas upp samt att ANC:s ställning som en samlande kraft var hotad. Som en konsekvens stärkte de organisationen genom att alliera sig med små politiska partier som företrädde minoriteter bestående av vita, färgade och indier för att få ett bredare stöd än afrikanisterna.

Men 1955 års frihetsstadga och konferensen i Kliptown blev förlöjligad av afrikanisterna för att den tillät den 100 000 medlemmar starka organisationen att förvisas till en enda röst i en allians (kongressalliansen) i vilken fyra av de fem generalsekreterarna var medlemmar i det i hemlighet återbildade Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP).

År 1959 förlorade ANC sina mest militanta anhängare när majoriteten av afrikanisterna, med finansiellt stöd från Ghana och betydande stöd från det Transvaalbaserade folket basotho

bröt sig loss från ANC för att bilda Pan Africanist Congress (PAC) under Robert Sobukwe och Potlako Leballo.

Efter massakern av PAC-anhängare i Sharpeville i mars 1960 och förbudet mot PAC och ANC inledde ANC och SACP liksom African Resistance Movement (avfälliga liberaler) och PAC ett väpnat motstånd. Albert Luthuli, som kritiserats för sin passivitet, blev åsidosatt och ANC/SACP deltog i 1961 års All-In African Conference där partierna mötte upp för att formulera en gemensam strategi mot apartheidregimen.

Nelson Mandela utannonserade vid det tillfället bildandet av Umkhonto we Sizwe (ungefär Nationens spjut, ofta förkortat MK), som hade den judiska gerillarörelsen, Irgun som förebild. MK hade Nelson Mandela och Denis Goldberg, Lionel Bernstein och Harold Wolpe som ledare.

Nelson Mandela lämnade vid den tiden Sydafrika för att träffa andra afrikanska ledare i Algeriet och på andra platser på kontinenten. Han blev överraskad när han upptäckte att det utanför Sydafrika fanns ett stort stöd för PAC och en djup övertygelse om att ANC var en liten xhosastam som manipulerades av vita kommunister.

Mandela återvände till Sydafrika med målsättningen att åter hävda de afrikanska nationalisternas ställning i kongressalliansen. Det spekuleras i att Mandelas överläggningar med kommunisternas ledare i denna fråga ledde till röjandet av var Mandela befann sig och att han arresterades.

Arrestering och fängslande

År 1962 blev Mandela ledare för ANC:s beväpnade gren Umkhonto we Sizwe, som han var medgrundare till.

Mandela koordinerade en sabotagekampanj mot militära och

statliga mål, och planerade att föra ett gerillakrig om sabotaget inte lyckades få apartheidpolitiken att upphöra. (Ett par decennier senare, under 1980-talet då Mandela satt fängslad och isolerad, förde MK till slut ett regelrätt gerillakrig.)

Mandela besökte även flera afrikanska länder och samlade in pengar för att finansiera kampen mot apartheidregimen och organiserade paramilitär träning.

Den 5 augusti 1962 arresterades Nelson Mandela efter att ha levt på rymmen under 17 månaders tid. Enligt William Blum - en före detta anställd hos USA:s utrikesdepartement - tipsade CIA om var Mandela befann sig. Detta avfärdas dock av Mandela som istället anger sin egen vårdslöshet som orsak.

Tre dagar senare ställdes han inför rätta åtalad för att han lett arbetare i en strejk och för att ha lämnat landet utan tillstånd. Han fängslades till en början i Johannesburg Fort, och den 25 oktober 1962 dömdes Nelson Mandela till livstids fängelse.

Under den tid som Mandela satt fängslad arresterade polisen flera framträdande medlemmar i ANC den 11 juli 1963 på Liliesleaf Farm, Rivonia, norr om Johannesburg.

Även Mandela åtalades vid den rättegången (Rivoniarättegången) tillsammans med Ahmed Kathrada, Walter Sisulu, Govan Mbeki, Andrew Mlangeni, Raymond Mhlaba, Elias Motsoaledi, Walter Mkwayi (som flydde under rättegången), Arthur Goldreich (som flydde från fängelset före rättegången), Denis Goldberg och Lionel Bernstein.

Alla åtalades för sabotage och brott som kan liknas vid högförräderi men som var enklare för staten att bevisa.

I sitt uttalande under rättegången den 20 april 1964 vid högsta domstolen i Pretoria förklarade Mandela varför ANC valt att använda våld som en taktik.

Han förklarade att ANC använt fredliga medel fram till massakern vid Sharpeville. Den händelsen, tillsammans med en folkomröstning som skapade republiken Sydafrika och förklarandet av undantagstillstånd och förbudet av ANC, gjorde det klart för honom att det enda sättet att göra motstånd var genom att genomföra sabotageattacker.

Att inte göra motstånd hade enligt Mandela varit likställt med en ovillkorlig kapitulation.

Mandela förklarade vidare om manifestet Manifesto of Umkhonto av den 16 december 1961 som visade att det Nationella partiets politik riskerade att skada landets ekonomi eftersom utländska investerare skulle dra sig för att investera i landet. Mandela avslutade med dessa ord:

"

Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.

"

Bram Fischer, Vernon Berrange, Joel Joffe, Arthur Chaskalson och George Bizos var alla deltagare i Mandelas juridiska försvar.

Harold Hanson deltog i slutet av rättegången för att plädera för en mildare dom. Med undantag för Lionel Bernstein fann domstolen den 11 juni 1964 att samtliga åtalade var skyldiga till brott, för vilka de dömdes till livstids fängelse. Åtalet inkluderade bland annat inblandning i planerandet av väpnad aktion, fyra fall av sabotage (som Mandela erkände sig skyldig till) och en politisk konspiration att förmå andra länder att invadera Sydafrika (vilket Mandela förnekade).

Nelson Mandela fängslades på ön Robben Island där han fick tillbringa de följande 18 åren. Under sin tid i fängelse lyckades Mandela hålla kontakt med ANC, som publicerade ett uttalande om Mandela den 10 juni 1980, där det bland annat stod:

"

Förena! Mobilisera! Fortsätt kampen! Mellan städet av en förenad massaktion och hammaren som är den väpnade kampen kommer vi att krossa apartheid!

"

År 1982 överfördes han till det närbelägna fastlandsbelägna fängelset Pollsmoore Prison.

I februari 1985 avstod Nelson Mandela från ett erbjudande om frigivning i utbyte mot att ge upp den väpnade kampen.

I en intervju med amerikanska Washington Times sade Mandela att han inte var kommunist, men att ett kommunistiskt system vore att föredra framför apartheid. Som ett led i hans rehabilitering överfördes Mandela till Victor Versterfängelset den 9 december 1988.

Mandela fortsatte vara fängslad till dess att en internationell kampanj med sloganen Befria Nelson Mandela kulminerade i hans frigivning i februari 1990. Samtidigt som president F.W. de Klerk beordrade Mandelas frigivning, hävde han förbudet mot ANC.

Samma dag som han frigavs, den 11 februari 1990, gjorde Nelson Mandela ett uttalande till nationen där han förklarade sitt engagemang för att åstadkomma fred och försoning med landets vita minoritet, samtidigt som han förklarade att den väpnade kampen inte var över.

"

Vårt val att föra en väpnad kamp år 1960 med bildandet av ANC:s militära gren (Umkhonto we Sizwe) var en rent försvarsmässig handling som svar på apartheidregimens våld. De faktorer som påkallade en väpnad kamp finns kvar än idag.

Vi har inget alternativ än att fortsätta kampen.

Vi har förhoppning om att ett samhällsklimat som befrämjar en förhandling om en överenskommelse snart kommer till stånd, så att det inte längre finns något behov att föra väpnad kamp.

"

Nelson Mandela uttryckte även att hans huvudsakliga mål var att få till stånd en fredlig lösning för den svarta majoriteten samt att dessa skulle få rätt att rösta i nationella och lokala val.

Sydafrikas president

F.W. de Klerk och Nelson Mandela vid World Economic Forum i Davos 1992.

Sydafrikas första demokratiska val där hela befolkningen fick rösta ägde rum den 27 april 1994. African National Congress fick en majoritet av rösterna i valet, och Nelson Mandela blev som ledare för ANC landets första svarta president.

Mandela valde den förre apartheidpresidenten och fredsprisvinnaren F. W. de Klerk som sin vicepresident i den samlingsregering som styrde Sydafrika under den interimistiska konstitution som gällde fram till 1999.

Den 14 juni 1999 efterträddes han som president av den nye ANC-ledaren Thabo Mbeki.

Under Mandelas presidentskap skedde en övergång från apartheid och minoritetsstyre, och Mandela fick stor respekt för sin insats både vad gäller den inhemska och internationella försoningen.

Men Mandelas regering blev också föremål för viss kritik, bland annat för Sydafrikas invasion i Lesotho i september 1998. Vissa internationella organisationer var också besvikna över bristen på sociala framsteg under Mandelas ämbetsperiod, särskilt avseende kampen mot spridningen av HIV-viruset och hanteringen av AIDS-pandemin.

Efter sin pensionering tog Nelson Mandela på sig viss skuld för misslyckandet med att hantera HIV/AIDS-pandemin och genom offentliga framträdanden försökte han dra uppmärksamhet till denna tragedi som drabbat Sydafrika särskilt hårt.

Internationell diplomati

Nelson Mandela tillsammans med USA:s president Bill Clinton utanför Independence Hall i Philadelphia 4 Juli 1993.

Nelson Mandela medlade bland annat i konflikten mellan USA, Storbritannien och Libyen

efter sprängningen av Pan Am flight 103 över Lockerbie i Skottland den 21 december 1988, där 270 människor dog. Mandela lyckades få de två misstänkta gärningsmännen ställda framför en skotsk domstol, först genom att erbjuda att domstolsförhandlingarna skulle hållas i Sydafrika, vilket avslogs av premiärminister John Major i november 1994.

Tre år senare gav Mandela samma erbjudande till den nya premiärministern Tony Blair vid Mandelas statsbesök i Storbritannien i juli 1997. Vid ett möte för samväldets statsöverhuvuden i

Edinburgh i oktober 1997 varnade Mandela för att ingen nation kunde vara offer, åklagare och domare i samma mål.

En kompromiss blev att rättegången skulle hållas vid militärbasen Camp Zeist i Nederländerna men under skotsk lag.

I april 1999 började Nelson Mandela att förhandla med överste Muammar al-Gaddafi om överlämnandet av de båda misstänkta Abdelbaset Ali Mohmed al-Megrahi och Lamin Khalifah Fhimah.

Efter en nio månader lång rättegång förkunnades dom i målet den 31 januari 2001. Fhimah friades men Megrahi blev fälld och dömdes till 28 år i ett skotskt fängelse.

Megrahis överklagande nekades i mars 2002 och Nelson Mandela besökte honom i fängelse den 10 juni 2002.

Mandela kunde därefter avslöja att Megrahi isolerades från de övriga fångarna och inte hade någon att prata med, vilket är en psykologisk påfrestning för den som måste tjäna hela sitt fängelsestraff i isolation.

Mandela föreslog att Megrahi skulle flyttas till ett fängelse i ett muslimskt land, eftersom det finns muslimska länder som anses pålitliga av väst och för att det skulle underlätta för Megrahis familj att besöka honom, exempelvis Marocko, Tunisien och

Egypten. Efter besöket flyttades Megrahi till Greenock jail och hålls inte längre i isolering.

Pensionering

Nelson Mandela tillsammans med den amerikanske kongressledamoten Eliot Engel.

Efter sin tid som Sydafrikas president gick Nelson Mandela i pension 1999. Mandela valde efter sin pensionering att stödja flera organisationer som arbetar för social rättvisa och mänskliga rättigheter.

Han fick flera utmärkelser, däribland

Order of Merit och Johanniterorden av Storbritanniens drottning

Elizabeth II och

Presidential Medal of Freedom av USA:s president George W. Bush.

Ett exempel på Mandelas stora popularitet är att han vid sitt besök i Kanada 1998 talade till en publik bestående av 45 000 skolbarn i Rogers Centre SkyDome i Toronto.

År 2001 var han den andra människan (och den förste levande) som ärades med att bli en kanadensisk hedersmedborgare (den förste, Raoul Wallenberg, blev kanadensisk hedersmedborgare postumt).

Mandela var också en av få utländska medborgare som fått utmärkelsen Honorary Companion of the Order of Canada, Kanadas högsta utmärkelse.

År 2001 fick Nelson Mandela även diagnosen prostatacancer, och han genomgick en sju veckor lång strålningsterapi mot sjukdomen.

År 2003 angrep Mandela i flera tal George W. Bush för USA:s utrikespolitik. Mandela insinuerade att president Bush kan ha motiverats av rasism när han inte följde den linjen som Förenta nationerna och dess generalsekreterare Kofi Annan drev i frågan om ett krig mot Irak.

"Är det för att Förenta nationernas generalsekreterare är en svart man? De gjorde aldrig så när generalsekreterarna var vita." lär Mandela ha sagt.

Den kommentaren fick kritik, även bland några av Mandelas starkaste anhängare.

Senare under 2003 tillät Mandela att hans namn användes för AIDS-kampanjen 46664 som uppkallats efter Mandelas gamla fångnummer. Mandela uttryckte även sitt stöd för den internationella kampanjen Make Poverty History, i vilken rörelsen ONE Campaign är en del.

Vid 85 års ålder förklarade Mandela i juni 2004 att han tänkte dra sig tillbaka från offentliga framträdanden på grund av försämrad hälsa och för att tillbringa mer tid med sin familj.

Han gjorde dock undantag för framträdanden i syfte att dra uppmärksamhet till kampen mot AIDS-pandemin. Han flyttade 2011 permanent från Johannesburg till sitt hus i uppväxtbyn Qunu, där han förklarade att han också önskade begravas.

Hans son Makgatho Mandela dog av AIDS den 6 januari 2005 och är begraven på familjens gravplats i Qunu.

I början av juli 2008 meddelade George W. Bush att han ämnade att ta bort Nelson Mandela och ANC från USA:s terrorlista, något som genomfördes senare samma år. Detta efter påtryckningar från bland andra utrikesminister Condoleezza Rice, som kommenterade situationen så här:

"[det är] rätt genant att behöva nonchalera min motpart, Sydafrikas utrikesminister, för att inte tala om Nelson Mandela".

Privatliv

Nelson Mandela var gift tre gånger. Det första äktenskapet var med Evelyn Ntoko Mase, som också härstammade från Transkei i Sydafrika. Paret träffades i Johannesburg och fick fyra barn: sönerna Madiba Thembekile (1946-1969, död i bilolycka) och Makgatho (1950-2005, död i AIDS) och döttrarna Makaziwe (1947-1948) och Makaziwe (född 1953). Mandelas långa frånvaro, hans hängivenhet till frihetskampen och hennes tillit till Jehovas Vittnen som var neutral till den politiska kampen ledde till att paret gick skilda vägar 1957.

Mandelas andra fru var Winnie Madikizela-Mandela som också härstammade från Transkei.

De träffades i Johannesburg där hon var stadens första svarta socialarbetare. Senare skulle Winnie Mandelas familjeband slitas av samma konflikt som hemsökte landet under samma period; samtidigt som hennes make satt fängslad på Robben Island för terrorism och landsförräderi utnämndes Winnies far till jordbruksminister i Transkei.

Äktenskapet slutade i separation i april 1992 och i skilsmässa i mars 1996. De fick två döttrar tillsammans.

På sin 80-årsdag gifte sig Mandela med Graça Machel, änkan till Moçambiques president Samora Machel, som omkommit i en flygkrasch 12 år tidigare. De var gifta fram till Mandelas död 2013.

Erkännande och i kulturen

Utmärkelser

Nelson Mandela tilldelades under 40 års tid över 250 utmärkelser, däribland:

• Bharat Ratna (Indien) (1990)
• Freedom of the City of Johannesburg (Sydafrika, 2004)
• Freedom of the City of Glasgow (Skottland, 1981)[13]
• Honorary Companion of The Order of Canada (Kanada, 1998)
• Johanniterorden (Storbritannien)
• Lenin Peace Prize (Sovjetunionen, 1962)
• Sacharovpriset för tankefrihet (Europeiska parlamentet, 1988)
• Nobels fredspris 1993 (Norge) (tillsammans med F.W. de Klerk)
• Order of Merit (Storbritannien, 1995)
• Serafimerorden (Sverige, 1997)
• Presidential Medal of Freedom (USA, 2002)
• Hedersdoktor vid Uppsala universitet
• Ambassador of Conscience Award (Amnesty International, 2006)

När Mandela blev serafimerriddare erhöll han ett vapen där skölden motsvarar Sydafrikas flaggas utseende fast med upprättstående gaffelkors i stället för liggande.

Man ville inte ge honom ett vapen baserat på Sydafrikas gamla, då fortfarande gällande, statsvapen, utan tyckte att flaggans motiv bättre skulle symbolisera Mandela som president för det "nya" Sydafrika. Valspråket är dock hämtat från det gamla vapnet: Ex unitate vires (lat. "enighet ger styrka").

Den 23 juli 2004 förärades Nelson Mandela med staden Johannesburgs högsta utmärkelse, Freedom of the City vid en ceremoni i Orlando, Soweto i Soweto.

Mandela fortsatte att vara en nyckelfigur för organisationer som främjar fred, utbildning och förståelse mellan människor i världen (exempelvis Round Square och United World Colleges).

Mandela medverkade även i en reklamfilm för Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) kampanj Celebrate Humanity (fira mänskligheten).

År 2007 fick Nelson Mandela en hedersvariant av Mo Ibrahim-priset för afrikanskt ledarskap första gången priset skulle delas ut. Priskriterierna angav att priset skulle gå till en tidigare afrikansk statsman, som avgått under de senaste tre åren, varför Nelson Mandela inte var formellt kvalificerad.

Prisjuryn under Kofi Annan, som gav priset till Joaquim Chissano, ville med hedersutnämningen markera Nelson Mandelas speciella position som förebild för afrikanskt statsmannaskap.

Ola Anderson 

Ola Anderson, född 1859 i Lackalänga, Skåne, död 1934, var en svensk arkitekt.

Anderson var yngste son till snickaren Anders Persson och dennes hustru Agda Jönsdotter. Han utbildade sig vid Tekniska Elementarskolan (nuvarande Pauli gymnasium) i Malmö 1874-1877, praktiserade som murarelev och byggnadsritare några år efter skolgången och tjänstgjorde sedan vid W. Martens arkitektkontor i Berlin 1882-1886. Därefter återvände han till Sverige och Skåne, där han i det snabbt växande Helsingborg kom att arbeta med den uppväxande stenstaden. Han kom att tillbringa resten av sitt liv i denna stad och var verksam som arkitekt fram till 1933, året innan han dog.

Anderson avlade aldrig någon riktig arkitektexamen, men trots detta har han ritat ett stort antal byggnader, vars stilarter sträcker sig från 1880-talets nyrenässans till 1920-talets nyklassicism. Han påverkades mycket av tiden i Berlin, och hans byggnader är influerade av en storstadsmässig känsla.

Olle Anderson 

Olle Anderson, född 21 mars 1939 i Gislaved, är inredningsarkitekt och designer verksam inom möbler och belysning. Fadern var snickaren och fabrikören Hans Anderson. Modern Florence Anderson kom från en hantverkarsläkt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Olle_Anderson

                                 Olle Carle

Olle Carle, född 1909 i Torsås, död 1998, var en svensk kåsör och ordvitsare under pseudonymen "Cello".

Biografi

Olle Carle föddes i Småland 1909 och började tidigt skriva revyer i Ronneby och Karlskrona. Han flyttade senare till Göteborg och blev journalist på Göteborgs Morgonpost 1936, och började ge ut sina kåserier i bokform varje år vid jul.

På 1940-talet flyttade Cello till Stockholm och fick anställning på Stockholms-Tidningen och senare Expressen där han fortsatte att bidra med kåserier fram till 1988.

Cellos kåserier hade en självbiografisk karaktär, där tampandet med de fem barnen var ett återkommande tema.

Sig själv omtalade han i vi-form (pluralis majestatis) och drev ofta med sina egna svagheter. Cello var ordekvilibrist och myntade många kända ordlekar, som "idel ädel adel". Han kunde också uppträda på scen som komiker.

Känt blev ett nummer där han beskrev olika sorters snarkningar.

En känd aforism som Cello formulerat är: "Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig."

Bibliografi

• Med mitt mått mätt (1945)
• Småle och smila en smula (1946)
• Varför blommar inte hembiträdet? (1947)
• Lätta tankar som lättat ankar (1949)
• Några stycken i någras tycken (1950)
• Far i frid (1951)
• Flottare utan färg (1952)
• Lika vänligt som vanligt (1953)
• Så, skörda och så vidare (1954)
• Förlåt en yngling (1955)
• Skum på ytan (1956)
• Det gamla spelet om en far (1957)
• Med pegasen i botten (1958)
• Lätt färdiga stycken (1959)
• Solo till salu (1960)
• Bara för lust (1961)
• Familjens Flintis (1962)
• En hög repriser till högre priser (1963)
• 1964 Årsberättelse (1964)
• Cellos glada ark i bokfloden (1965)
• Stora jubelboken (1966)
• Valsen går (1967)
• Cellos lilla lila (1968)
• På sitt sätt sött (1969)
• Bland töntar och troll (1970)
• Rapport från kåsörgården (1971)
• Till min egen lilla skatt (1972)

Olof Anderson Olof i Hasselbol

Olof Anderson (i riksdagen kallad Anderson i Hasselbol), född 7 september 1842 i Ransäter, död 28 mars 1932 i Stockholm, var en svensk lantbrukare och politiker (liberal).

Olof Anderson (i riksdagen kallad Anderson i Hasselbol), född 7 september 1842 i Ransäter, död 28 mars 1932 i Stockholm, var en svensk lantbrukare och politiker (liberal).

Olof Anderson, som kom från en bondesläkt, var lantbrukare i Hasselbol i Alster, där han också var kommunalnämndens ordförande 1885-1896.

Anderson var riksdagsledamot i andra kammaren 1887-1908 för Ölme, Visnums och Väse häraders valkrets. I riksdagen tillhörde han Gamla lantmannapartiet 1888-1894 och Lantmannapartiet 1895-1896, varefter han betecknade sig som vilde 1897 innan han 1898 anslöt sig till Bondeska diskussionsklubben som 1900 uppgick i Liberala samlingspartiet.

Han var bland annat suppleant i konstitutionsutskottet 1891-1894 och i statsutskottet 1900-1908. Som riksdagsledamot engagerade han sig främst i landsbygdsbefolkningens situation, till exempel i skattefrågor. Han motionerade också upprepade gånger mot tvånget att delta i byggande och underhåll av kyrka, prästgård och andra offentliga byggnader på landsbygden.

Oskar Leonard Anderson 

Oskar Leonard Anderson född 6 december 1836 och död 26 maj 1868 var en svensk konstnär.

Oskar Leonard Anderson föddes i Stockholm som son till en skräddare. Han blev föräldralös redan i barndomen. Anderson studerade vid Konstakademin i Stockholm och där fick hans oljemålning av Erik Väderhatt 1861 stor uppmärksamhet. Han studerade därefter i Düsseldorf. Han målade bataljscener från 30-åriga kriget och har i synnerhet gjort sik känd som en av Sveriges skickligaste litografer, framför allt i sina hästbilder. Han utgav 1867 en serie litografiska Studier af hästar och hundar. 1868 begick Anderson självmord.

Paul Anderson (fotbollsspelare)

Paul Anderson, född 23 juli 1988 i Melton Mowbray, Leicestershire, är en engelsk fotbollsspelare som spelar för Ipswich Town. Han spelar oftast som offensiv mittfältare och han kan spela på båda kanterna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Anderson_%28fotbollsspelare%29

Paul Anderson  (tyngdlyftare)

Paul Andersson, född 17 oktober 1932, död 15 augusti 1994, var en amerikansk styrkeman och olympisk mästare i tungvikt 1956 i klass 90+.

Karriär

Paul började som tonåring att styrketräna för att bli bättre i amerikansk fotboll. När han började på universitet så träffade han Bob Peoples, en styrkelyftare som introducerade Paul till styrkelyft. Det sägs att Paul i knäböj, klarade 10 repetitioner på 160 kg, första gången han testade övningen, och då helt utan uppvärmning.

Tyngdlyftning

1955 åkte Paul till Ryssland för att tävla i tyngdlyftning. Det olympiska rekordet i axelpress låg på 150 kg. Paul pressade 183 kg och kallades för "The Wonder of Nature".

Paul blev både världsmästare 1955 och OS-mästare i Melbourne Australien 1956, han hade då samtliga rekord i tyngdlyftning. Paul blev dock utesluten ur Olympiska sommarspelen 1960, då han tagit emot pengar för att visa upp sig på flera utställningar, något som ansågs olämligt vid denna tid. Paul noterade som bäst under sin karriär 185.5 kg i axelpress, 196.5 kg i stöt och 145 kg i ryck, totalt 512,5 kg.

Styrkelyft

Paul Anderson noterade som proffs 284 kg i bänkpress, 544 kg i knäböj (2 repetitioner) och 371 kg i marklyft, alltså 1199 kg totalt[1]. Han skall även ha dragit 1000 lbs (ca 453 kg) i marklyft med metallkrokar tunt handlederna. På toppen av sin karriär vägde Paul runt 160 kg. Paul gjorde också ett så kallat "backlift" som innebär att man med hjälp av ryggen lättar en vikt från marken på 2840 kg.

Per Gunnar Andersson 

Per-Gunnar Andersson, PG, född 1980 i Årjäng i Värmland, är en svensk rallyförare. Andersson har bland annat vunnit Junior-VM i rally, 2004 då han körde en Suzuki Ignis och 2007 med en Suzuki Swift.

Andersson debuterade i internationella sammanhang i Finska rallyt år 2003. Efter tävlingen anställdes han av Suzuki. Till följd av framgångarna beslöt Suzuki att bygga en WRC-bil och i Monte Carlo-rallyt 2008 tog Andersson en åttondeplats.

Hans kartläsare är i vanliga fall Jonas Andersson från Gunnarskog, Arvika, men han kommer att vara kartläsare åt norska Mads Østberg under 2010 så istället kommer Anders Fredriksson vara PG Anderssons kartläsare.

Karriär

2008

Monte Carlo - 8:a (WRC)

Sverige - Bröt (WRC)

Mexiko - Bröt (WRC)

Argentina - 24:a (WRC)

Jordanien - Bröt (WRC)

Italien - 10:a (WRC)

Grekland - 11:a (WRC)

Turkiet - Bröt (WRC)

Finland - Bröt (WRC)

Tyskland - 15:e (WRC)

Nya Zeeland - 6:a (WRC)

2007

1:a i Norge (JVM)

1:a i Portugal (JVM)

2:a i Italien (JVM)

1:a i Spanien (JVM)

4:a i Frankrike (JVM)

Juniorvärldsmästare

2006

3:a i Argentina (JVM)

4:a i Italien (JVM)

2:a i Finland (JVM)

3:a i junior-VM

2005

6:a i Monte Carlo (JVM)

2:a i Mexico (JVM)

5:a i Italien (JVM)

1:a i Grekland (JVM)

4:a i Tyskland (JVM)

1:a i England (JVM)

2:a i junior-VM

2004

9:a i Monte Carlo (JVM)

12:a i Svenska Rallyt (Grupp N)

1:a i JVM Turkiet (JVM)

1:a i Finland (JVM)

1:a i Italien (JVM)

2:a i Spanien (JVM)

Juniorvärldsmästare

Pink Anderson 

Pinkney "Pink" Anderson, född 12 februari 1900 i Laurens, South Carolina, död 12 oktober 1974, var bluessångare och gitarrist.

Sedan han lämnat sin hemstad Spartanburg i nordvästra South Carolina, anslöt Anderson sig 1914 till en viss Dr. Kerr vid the Indian Remedy Company, för att underhålla dennas publik (med sång, dans och skämt under den första tiden) när Kerr försökte sälja en brygd som uppgavs ha medicinska kvaliteter.

År 1916 mötte han Smmie Dooley i Spartanburg, som lärde honom att bli en bra bluessångare. När Pink inte var ute och reste spelade han och Dooley ofta på små tillställningar i Spartanburg och angränsande områden.

När Dr. Kerr gick i pension år 1945 stannade Anderson nästan hela livet nära Spartanburg, men fortsatte spela i en trio med gitarr, tvättbräda och munspel. Han slutade uppträda 1957 på grund av hjärtproblem. Anderson spelade in några låtar på 1960-talet och framträdde i filmen The Bluesmen år 1963.

Pink Anderson avled 1974 i en hjärtattack. Pinks son, känd som Little Pink Anderson, är även han en bluesmusiker.

Rockbandet Pink Floyd har tagit sitt namn efter Pink Anderson och bluesmusikern Floyd Council.

Diskografi

American Street Songs (1961)

Vol. 1 Carolina Bluesman (1961)

Carolina Medicine Show Hokum & Blues (1962)

Vol. 2 Medicine Show Man (1962)

Ballad & Folksinger, Vol. 3 (1963)

Poul Anderson 

Poul William Anderson, född 25 november 1926 i Bristol, Pennsylvania, USA, död 31 juli 2001, var en amerikansk science fiction-författare. Hans far var svensk och hans mor danska.

Anderson började skriva under sf-genrens guldålder. Förutom en mängd science fiction skrev Anderson fantasy och blandade dessutom genrerna.

Anderson vann eller blev nominerad till minst 30 stora science fictionutmärkelser.[2] Han fick Hugopriset sju gånger och Nebulapriset tre gånger:[3] 1971 för långnovellen The Queen of Air and Darkness, 1972 för långnovellen Goat Song och 1981 för kortromanen The Saturn Game. Han fick 1997 SFWA:s Grand Master Award, ett pris som senare bytte namn till The Damon Knight Memorial Grand Master Award.

Anderson skrev under eget namn och under pseudonymerna A. A. Craig, Michael Karageorge och Winston P. Sanders.

Science fiction-författaren Greg Bear är Andersons svärson.

Utmärkelser

Gandalf Grand Master (1978)

Hugo Award (sju gånger)

John W. Campbell Memorial Award (2000)

Nebulapriset (tre gånger)

Pegasus Award (bästa adaptering, med Anne Passovoy) (1998)

Prometheus Award (fyra gånger, däribland Special Prometheus Award for Lifetime Achievement 2001)

SFWA Grand Master Award (1997)

Bibliografi (endast verk av boks längd)

Science fiction

Hoka

Earthman's Burden (1957) med Gordon R. Dickson

Star Prince Charlie (1975) med Gordon R. Dickson

Hoka! (1983) med Gordon R. Dickson

Återutgiven av Baen som:

Hoka! Hoka! Hoka! (1998) med ordon R. Dickson

Hokas Pokas (2000) med Gordon R. Dickson

The Psychotechnic League

Star Ways (även som The Peregrine) (1956)

The Snows of Ganymede (1958)

Virgin Planet (1959)

The Psychotechnic League (1981)

Cold Victory (1982)

Starship (1982)

Tomorrow's Children

Tomorrow's Children (1947) med F. N. Waldrop

Chain of Logic (1947)

Teknikhistoria

Nicholas van Rijns Polesotechnic League period

(efter intern kronologi):

War of the Wing-Men (originalpublikationen kraftigt redigerad - författaren föredrog den senare utgåvan The Man Who Counts) (1958)

Trader to the Stars (1964) (Prometheus Award), samling innehållande:

"Hiding Place" (1961)

"Territory" (1961)

"The Master Key" (1971)

The Trouble Twisters (med David Falkayn, ej Van Rijn) (1966), samlar:

"The Three-Cornered Wheel" (1963)

"A Sun Invisible" (1966)

"The Trouble Twisters" (även = "Trader Team") (1965)

Satan's World (1969)

The Earth Book of Stormgate (Van Rijn uppträder inte i alla berättelser) (1978). Innehåller:

"Wings of Victory" (1972)

"The Problem of Pain" (1973)

"How to be Ethnic in One Easy Lesson" (1974)

"Margin of Profit" (1956)

"Esau" (also known as "Birthright") (1970)

"The Season of Forgiveness" (1973)

The Man Who Counts (första utgåva av den oredigerade versionen av War of the Wing-Men) (1958)

"A Little Knowledge" (1971)

"Day of Burning" (även som "Supernova") (1967)

"Lodestar" (1973)

"Wingless" (även som "Wingless on Avalon") (1973)

"Rescue on Avalon" (1973)

Mirkheim (1977)

The People of the Wind (varken med Falkayn eller Van Rijn) (1973)

Dominic Flandrys Terran Empire period

(enligt intern kronologi):

Ensign Flandry (1966)

A Circus of Hells (1970)

The Rebel Worlds (1969)

The Day of Their Return (ej med Flandry) (1973)

Agent of the Terran Empire (1965), innehåller:

"Tiger by the Tail" (1951)

"The Warriors From Nowhere (1954)

"Honorable Enemies" (1951)

"Hunters of the Sky Cave" (även som "A Handful of Stars" och We Claim These Stars) (1959)

Flandry of Terra (1965), innehåller:

"The Game of Glory" (1958)

"A Message in Secret" (även som Mayday Orbit) (1959)

"The Plague of Masters" (även som "A Plague of Masters" och Earthman, Go Home!) (1960)

A Knight of Ghosts and Shadows (1974)

A Stone in Heaven (1979)

The Game of Empire (här uppträder en dotter till Flandry) (1985)

The Long Night (beskriver en mörk tidsperiod efter Flandry's era) (1983), innehåller:

"The Star Plunderer" (1952)

"Outpost of Empire" (1967)

"A Tragedy of Errors" (1967)

"The Sharing of Flesh" (1968) (Hugo, Nebula)

"Starfog" (1967)

Let the Spacemen Beware (även känd som The Night Face, utan Flandry) (1963)

Time Patrol

1. "Time Patrol"

2. "Brave to be a King"

3. "Gibraltar Falls"

4. "The Only Game in Town"

5. "Delenda Est"

6. "Ivory, and Apes, and Peacocks"

7. "The Sorrow of Odin the Goth"

8. "Star of the Sea"

9. The Year of the Ransom (1988)

10. The Shield of Time (1990)

11. "Death and the Knight"

Kortare arbeten i serierna har sammanställts flera gånger under åren, i Guardians of Time (1960, innehåller 1, 2, 4 och 5; utvidgad utgåva 1981 med 3), Time Patrolman (1983, innehåller 6 och 7), Annals of the Time Patrol (1983, innehåller 1-7), The Time Patrol (1991, innehåller 1-9), och Time Patrol (2006, innehåller 1-9 och 11).

History of Rustum

Orbit Unlimited (1961)

New America (1982)

Maurai

Maurai and Kith (1982), innehållande:

"Ghetto" (1954)

"The Sky People" (1959)

"Progress" (1961)

"The Horn of Time the Hunter" (även under titeln "Homo Aquaticus", 1963)

"Windmill" (1973)

Orion Shall Rise (1983)

Harvest of Stars

Harvest of Stars (1993)

The Stars Are Also Fire (1994) (Prometheus Award)

Harvest the Fire (1995)

The Fleet of Stars (1997)

Andra romaner

Vault of the Ages (1952)

Brain Wave (1954)

Question and Answer (även som Planet of No Return) (1954)

No World of Their Own (1955)

The Long Way Home (1958) [4]

Perish by the Sword (1959)

War of Two Worlds (1959)

The Enemy Stars (även med titeln "'We have fed our sea-'") (1959)

The High Crusade (1960)

Murder in Black Letter (1960)

Twilight World (1961)

After Doomsday (1962)

The Makeshift Rocket (1962) (utvidgning av "A Bicycle Built for Brew")

Murder Bound (1962)

Shield (1963)

Three Worlds to Conquer (1964)

The Corridors of Time (1965)

The Star Fox (1965) (Prometheus Award)

The Fox, the Dog and the Griffin: A Folk Tale Adapted from the Danish of C. Molbeck (1966)

World Without Stars (1966)

Tau Zero (1970) (utvidgning av "To Outlive Eternity")

The Byworlder (1971)

The Dancer from Atlantis (1971)

There Will Be Time (1972) (Här uppträder Leonce från en tidig era av Mauraikulturen)

Fire Time (1974)

Inheritors of Earth (1974) med Gordon Eklund

The Winter of the World (1975)

The Avatar (1978)

The Demon of Scattery (1979) med Mildred Downey Broxon

The Devil's Game (1980)

The Boat of a Million Years (1989)

The Saturn Game (1989)

The Longest Voyage (1991)

War of the Gods (1997)

Starfarers (1998)

Genesis (2000) (John W. Campbell Memorial Award)

Mother of Kings (2001)

For Love and Glory (2003)

Samlingar

Orbit Unlimited (1961)

Strangers from Earth (1961)

Twilight World (1961)

Un-Man and Other Novellas (1962)

Time and Stars (1964)

The Fox, the Dog, and the Griffin (1966)

The Horn of Time (1968)

Beyond the Beyond (1969)

Seven Conquests (1969)

Tales of the Flying Mountains (1970)

The Queen of Air and Darkness and Other Stories (1973)

The Worlds of Poul Anderson (1974)

The Many Worlds of Poul Anderson (även som The Book of Poul Anderson) (1974) - Red. Roger Elwood

Homeward and Beyond (1975)

The Best of Poul Anderson (1976)

Homebrew (1976)

The Night Face & Other Stories (1979)

The Dark Between the Stars (1981)

Explorations (1981)

Fantasy (1981)

The Guardians of Time (1981)

Winners (1981) (en samling med Anderson's Hugo-vinnere)

Cold Victory (1982)

The Gods Laughed (1982)

New America (1982)

Starship (1982)

The Winter of the World / The Queen of Air and Darkness (1982)

Conflict (1983)

The Long Night (1983)

Past Times (1984)

The Unicorn Trade (1984) med Karen Anderson

Dialogue With Darkness (1985)

Space Folk (1989)

The Shield of Time (1990)

Alight in the Void (1991)

The Armies of Elfland (1991)

Inconstant Star (1991) - Berättelser i Larry Nivens Man-Kzin Wars' universum.

Kinship with the Stars (1991)

All One Universe (1996)

Going for Infinity

Fantasy

King of Ys

Roma Mater (1986) med Karen Anderson

Gallicenae (1987) med Karen Anderson

Dahut (1987) med Karen Anderson

The Dog and the Wolf (1988) med Karen Anderson

Operation Otherworld

Operation Chaos (1971)

Operation Luna (1999)

Operation Otherworld (1999) - innehåller "Operation Chaos" och "Operation Luna"

Andra romaner

Det brutna svärdet (1979) svensk översättning illustrerad av Inger Edelfeldt, The Broken Sword (1954)

Three Hearts and Three Lions (1961)

Hrolf Kraki's Saga (1973)

A Midsummer Tempest (1974)

The Merman's Children (1979)

Conan the Rebel (1980)

Historiska romaner

The Last Viking

The Golden Horn (1980) med Karen Anderson

The Road of the Sea Horse (1980) med Karen Anderson

The Sign of the Raven (1980) med Karen Anderson

Övriga

The Golden Slave (1960)

Rogue Sword (1960)

Antologier

4 Nebula Award Stories 4 (1969)

The Day the Sun Stood Still (1972) med Gordon R. Dickson och Robert Silverberg

A World Named Cleopatra (1977)

Fakta

Is There Life on Other Worlds? (1963)

Ralph M Anderson

Ralph M Anderson, född 29 oktober 1936, död 27 november 1960, var en spelare i Amerikansk fotboll. Han spelade för laget Los Angeles Chargers som wide receiver. Han led av diabetes och dog efter en förlustmatch mot Oakland Raiders.

Rasmus B.  Anderson 

Rasmus B. Anderson, född den 12 januari 1846, död den 2 mars 1936, var en norsk-amerikansk författare och publicist

Anderson var professor i nordiska språk i Madison 1875-83 och amerikansk minister i Köpenhamn 1885-88. Han utgav från 1898 en norsk-amerikansk veckotidskrift Amerika. Sedan 1865 arbetade han genom tidningsartiklar, översättningar och egna skrifter med att göra nordiskt kulturliv känt i Amerika.

Bla hans skrifter märks Ameica not discovered by Columbus (1874), Nors mythology (1875), viking Tales of the North (1877), en studie över Tegners Fritjofs saga med översättning av den gamla sagan, Life story of Rasmus B. Anderson (1915), en självbiografi.

Richard Anderson 

Richard Anderson, född 8 augusti 1926 i Long Bransch. New Jersey, USA är en amerikansk skådespelare.

Filmografi i urval

1947 Pärlan

1951 Missouri

1952 Scaramouche

1955 Hit the Deck

1956 Förbjuden värld

1956 Seconds

1957 Årans väg

1970 Tora! Tora! Tora!

1993 Gettysburg

Richard Dean Anderson 

Richard Dean Anderson, född 23 Januari 1950 i Minneapolis, Minnesota, är en amerikansk skådespelare. Han inledde sin karriär i såpoperan General Hospital men fick sitt stora genombrott med TV-serien McGyver. Han är bosatt i Malibu i Kalifornien med sin familj.

Anderson producerade och hade huvudrollen i den populära Sci-fi-serien Stargste SG-1 åren 1997-2005. han har även gästspelat i spinoff-serien Stargate Atlantis.

Anderson, vars farfar var svensk, har en dotter, Wylie, som föddes 1998. han är mycket engagerad i miljöfrågor och är även känd för att uppskatta The Simpson.

Filmografi

Huvudroll

År 1976 Titel General Hospital Roll Dr. Jeff Webber Övrig information 1976-1981 TV-serie.

År 1982 Titel Young Doctors in love Roll Drug Dealer Övrig information ej med I eftertexterna.

År 1982 titel Seven Brides for Seven Brothers Roll Adam McFadden Övrig information 1982-1983 TV-serie.

År 1983 Emerald Point N A S Roll Navy Lt Simon Adams Övrig information TV serie.

År 1985 Titel MacGyver Roll Angus MacGyver Övrig information 1985-1992 TV-serie.

År 1986 Titel Odd Jobs Roll Spudd

År 1986 Titel Ordinary Heroes Roll Tony Kaiser

År 1992 Titel In the Eyes of a Stranger Roll Jack Rourke Övrig information TV

År 1992 Titel Through the Eyes of a Killer Roll Ray Bellano Övrig information TV

År 1994 Titel McGyver, Last Treasure lf Atlantis Roll Angus McGyver Övrig information TV

År 1994 Titel Beyond Betrayal Roll Brandley Matthews Övrig information TV

År 1994 Titel McGyver Trail to Doomsday Roll Agnus McGyver Övrig ingormation TV

År 1995 Titel Legend Roll Ernest Pratt/Nicodemus Legend Övrig information TV-serie

År 1995 Titel Past the Bleachers Roll Bill Parish Övrig information TV

År 1996 Titel Pandoras Clock Roll Capt James Holland Övrig information TV

År 1997 Titel Fallout A Post-Nuclear Role-Playing Game Roll Mayor Killian Darkwater (röst) Övrig information TV-spel

År 1997 Titel Firehous Roll Lt Michael Brooks Övrig information TV

År 1997 Titel Stargate SG-1 Roll Colonel/Brigadier General Major General Jack O Neill (USAF) Övrig information 1997-2005 fortsätter 2005-2007 som TV-sreie

År 2005 Titel Stargate SG-1 the Alliance (Avslutad) Roll AF Brigadier General Jack O Niell (röst) Övrig information TV-spel

År 2006 Titel Mastercard Super Bowl XL Commercial Roll Agnus McGyver (aldrig tydligt idetifierat ) Övrig information TV reklam

År 2008 Titel Stargate Continuum Roll Major General Jack O Neill USAF Övrig information Direct to DVD-Film

År 2013 Titel Macgyver Roll Angus MacGyver

Gästroll

År 1981 Titel The Facts of Life Roll Brian Parker Avsnitt 2.16 "Brian and Sylvia"

År 1981 Titel Today´s F.B.I. Roll Andy McFey Avsnitt "The Fugitive"

År 1982 Titel The Love Boat Roll Carter Randall Avsnitt 5.24 "Isaac Gets Physical/She Brought Her Mother Along/ Cold Feet"

År 1990 Titel The Arsento Hall Show Roll Som sig själv

År 1990 Titel The Joan Rovers Show Roll Som sig själv

År 1991 Titel The Joan Rovers Show Roll Som sig själv

År 1991 Titel The Arsento Hall Show Roll Som sig själv

År 1992 Titel The Arsento Hall Show Roll Som sig själv

År 1996 Titel Late Night With Conan O´Brien Roll Som sig själv

År 1997 Titel Newton´s Apple Roll Som sig själv

År 1998 Titel Late Night With Conan O´Brien Roll Som sig själv

År 2000 Titel Donny & Marie Roll Som sig själv

År 2000 Titel The Martin Short Show Roll Som sig själv

År 2000 Titel National Geographic Explorer Roll Som sig själv Avsnitt "North America´s Last True Wildemess"

År 2004 Titel The Late Late Show With Craig Kilborn Roll Som sig själv

År 2004 Titel Stargate Atlantis Roll Brigadier General Jack O´Neill USAF Avsnitt 1,1 "Rising (Del 1)"

År 2005 Titel Stargate SG-1 Roll Major General Jack O´Neill USAF Avsnitt 9.1 "Avalon (Del 1)"

År 2005 Titel Stargate SG-1 Roll Major General Jack O´Neill USAF Avsnitt 9.3 "Origin"

År 2006 Titel The Simpsons Roll Som sig själv Avsnitt "Kiss Kiss, Bang Bangalore "

År 2006 Titel Stargate SG-1 Roll Major General Jack O´Neill USAF Avsnitt 10.6 "200"

År 2006 Titel Stargate Atlantis Roll Major General Jack O´Neill USAF Avsnitt 3.6 "The real World"

År 2006 Titel Stargate Atlantis Roll Major General Jack O´Neill USAF Avsnitt 3.10/3.11 The Return

År 2007 Titel Stargate SG-1 Roll Major General Jack O´Neill USAF Avsnitt 10.14 "The Shroud"

År 2011 Titel Farty Legat Roll David Smith Avsnitt 4 Avsnitt

Producent

År 1994 Titel MacGyver Last treasure of Atlantis Roll Exekutiv Producent Övrig information TV

År 1994 Titel MacGyver Trail to Doomsday Roll Exikutiv Producent Övrig information TV

År 1997 Titel Stargate SG-1 Roll Exekutiv pruducent Övrig information TV-serie

År 1997 Titel Firehouse Roll Exekutiv Producent övrig information TV

År 2004 Titel From Stargate to Atlantis Sci Fi Lowdown Roll Exekutiv Producent övrig information TV

Kompositör

År 1988 Titel MacGyver Övrig information TV-Serie (sången "Eau d´Leo" i avsnittet "The Negotiatoor")

Externa länkar

• Richard Dean Anderson Website

Richard Heron Anderson 

Richard Heron Anderson, född 7 oktober 1821 nära Statesburg, south Carolina, död den 26 juni 1879, var en amerikansk militär och general i amerikas konfedererade stater.

Anderson examinerades från militärakademin i West Point på 40:e plats i sin kurs år 1842. han blev officer vid dragonerna och tjänstgjorde bland annat i mexikanska kriget.

Vid amerikanska inbördeskrigets utbrott begärde han avsked från armen och utnämndes till Kavallerimajor i sydstatsarmen den 16 mars 1861 och blev senare överste och chef för 1. South Carolinaregementet.

Anderson deltog vid Fort Sumter och utnämndes till brigadgeneral den 18 juli 1861. han blev sårad i vänstra armen vid Santa Rosa och förflyttades till norra Virginiaarmen den 31 januari 1862.

Under peninsulakampanjen våren 1862 ledde han Longstreets division och sårades i höften vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862. Sedan Longstreet tog Anderson den 7 maj 1864 över befälet över 1 kåren och utnämndes tillfälligt till generallöjtnant den 31 maj.

Andersons kår stred vid Gravelly Run och White Oak Road och blev nästan förintad vid Sailors Creek den 6 april 1865. general Lee befriade honom från fortsatt tjänstgöring då det inte fanns några förband kvar att föra befäl över.

Efter kriget levde Anderson i fattigdom.

Robert ANDERSON  (författare)

Robert Anderson, född den 7 januari 1750 i Carnwath, Lanarkshire, död den 20 februari 1830 var en skotsk författare och kritiker.

Anderson studerade först teologi och sedan medicum vid universitetet i Edinburg och tog därefter, efter viss erfarenhet som kirurg, medicine doktorsgraden vid universitetet i St Andrews 1778.Han började arbeta som läkare i Alnwick i Northumberland, men blev ekonomiskt oberoende efter han hade gift sig och lämnade praktiken till förmån för ett litterärt liv i Edinburgh.

I åtskilliga år var han sysselsatt med sin utgåva The Works of the British Poets, with Prefaces Biographical and Critical (14 band, Edinburgh, 1792-1807). Hans övriga publikationer var:

• The Miscellaneous Works of Tobias Smollett, M.D., with Memoirs of his Life and Writings (Edinburgh, 1796)
• Life of Samuel Johnson, LL.D., with Critical Observations on his Works (Edinburgh, 1815)
• The Works of John Moore, M.D., with Memoirs of his Life and Writings (Edinburgh, 7 band, 1820)
• The Grave and other Poems, by Robert Blair; to which are prefixed some Account of his Life and Observations on his Writings (Edinburgh, 1826).

Robert Bernard  ANDERSON 

Porträtt av Robert Bernard Anderson

Robert Bernard Anderson, född 4 juni 1910 i Burleson, Texas, USA, död

14 augusti 1989 i New York var en amerikansk republikansk politiker.

Han arbetade som gymnasielärare före studierna i juridik vid University of Texas Law School. Han avlade juristexamen 1932. han var rådgivare åt krigsministern under andra världskriget.

PresidenDwight D. Eisenhower utnämnde Anderson 1953 till USA:s marinminister. Han blev följande år upphöjd till biträdande försvarsminister.

Han belönades 1955 med frihetsmedaljen. Han tjänstgjorde sedan som USA s

finansminister 1957-1961.

Eisenhower var imponerad av Andersons politiska förmåga. Anderson var en av Eisenhowers favoriter för vicepresidentkandidat i 1956 års presidentval, ifall USA:s vicepresident Richard Nixon hade tackat ja till erbjudandet att bli försvarsminister.

Inför de republikanska primärvalen 1960 föreslog Eisenhower till Anderson att han skulle utmana Nixon, men Anderson ville inte bli presidentkandidat. När Nixon nominerades till presidentkandidat, ville Eisenhower att Anderson blir vicepresidentkandidat men Nixon valde Henry Cabot Lodge i stället.

Andersons karriär slutade i en skandal. Han led av alkoholism och hans bank Commercial Exchange Bank, som hade huvudkontor på Anguilla, hade ett olaglig kontor i New York. Anderson erkände sig 1987 skyldig till brott mot banklagen och skattefiffel. Han förlorade i januari 1989 sin rätt att arbeta som advokat. Han avled i cancer.

Föregångare:
George M. Humphrey

USA:s finansminister
1957-1961

Efterträdare:
C. Douglas Dillon

Rocky ANDERSON 

Rocky Anderson 2007

Ross C "Rocky" Anderson, född 9 september 1951 i Logan, Utah, är en amerikansk politiker. Han är före detta borgmästare i Salt Lake City.

Anderson avlade först sin grundexamen i filosofi vid University of Utah och sedan 1978 juristexamen vid George Washington University Law Scool. Han arbetade sedan i 21 år som advokat i Salt Lake City.

I 1996 års kongressval kandiderande demokraten Anderson till USA s representanthus. Han förlorade mot republikanen Merrill Cook, som fick 55 % av rösterna. Cook betonade i sin kampanj att Anderson är en anhängare av homoäktenskap.

Anderson valdes 1999 till borgmästare och omvaldes 2003. medan republikanerna i allmänhet är det starkare partiet i Utah, har demokraterna sitt starkaste fäste i storstaden Salt Lake City.

Roland Andersson  (skulptör)

Alf Roland Anderson, född 11 maj 1935 i Lidköping, är en svensk skulptör.

Roland Anderson är son till en stenhuggare från Hunnebostrand, där han också numera bor och arbetar. Han utbildade sig till mästare i stenhuggeri, stenbildhuggeri och stengravyr. Därefter studerade han på slöjdföreningens skola i Göteborg 1961-63, på Valands konstskola i Göteborg 1964-68 och läste konstvetenskap vid Göteborgs universitet 1978.

Offentliga verk i urval

• Vattentrappa i granit, 1975, Stora torget i Nossebro
• Mottagare - Sändare, rostfritt syrafast stål, 1976 Katedralskolan i Skara
• Iskristaller, 1989, rostfritt syrafast stål, kommunparken i Gislaved
• Mut, diabas och mosaik, två skulpturer i och utanför Burgårdens utbildningscentrum i Göteborg, 1995-96
• Relief i entrén i Alingsås lasarett
• Skulpturgrupp i granit vid Stenstorps skola
• Pregnant, brons, utanför Västra Storgatan 32 i Kristianstad
• Pyramidalt, stål och guldmosaik, Alingsås
• Öppen famn, 1984, granit, Sten Sturegatan i Göteborg
• Faesberghia, fontän i diabas, Stadshusplatsen i Mölndal
• Partitur, glasmosaik på vägg i Kulturskolan i Mölnlycke
• Varde ljus, glasmålning på rosettfönster i Nols kyrka
• Solens strålar, mahogny, matsalen i Kärnsjukhuset i Skövde
• Havets vågor, stål, matsalen i Kärnsjukhuset i Skövde